Will the fight for our sanity be the fight for our lives?

Allting är så underligt knäppt just nu. Jag förstår inte mig själv någonstans och det känns som att jag är påväg mot ett ännu större ingenting. Allting bara bubblar och åker fram och tillbaka, som en enda stor berg och dal bana. Och närfan blev alla vuxna förutom jag? När blev jag del av ännu en ny klass utan att vara en riktig del? När blev jag tjejen alla i förra klassen hatar och helst aldrig mer vill se igen? Jag förstår bara inte. Och det är jättejobbigt att inte förstå.
Hur blir det till sommaren? Hur blir det efter sommaren, vill jag verkligen tillbaka till Södra? Jag vill ju inte riktigt stanna i klassen på Kärrtorp. Inget ont, verkligen inte, men jag är ju faktiskt ingen riktig del av den där gemenskapen dom har utanför skolan. Men frågan är väl; skulle jag vara det på Södra, eller skulle jag få fortsätta vara den där bruden som är ok att umgås med i skolan, men inte på fritiden? Pallar jag med allt skitsnack och alla hatblickar jag skulle få av "hata siri" -crew? Det är underligt, eftersom jag faktiskt helt ärligt inte ens tycker att dessa människor är värda att ödlsa energi på, att jag ändå någonstans bryr mig och låter det ha en inverkan på mitt beslut. Fan.