But then again...

Idag fick jag spendera 1 ½ timme i trapphuset utanför vår dörr. Ja, det var hemskt. Ja, det var tråkigt och ja, jag var förbannad. Pappa släppte av mig vid Hornstull för att sedan skynda iväg för att möta Micke vid Östermalmstorg för att skriva kontrakt på sin nyinköpta lägenhet. Eller vara "moraliskt stöd" egentligen, som han beskrev det. (Grattis käre bror, förresten!) Det resulterade hur som helst i att jag fick hoppa av vid H. och ta med mig div. blommor hem för att sätta i vatten. Vi kom överrens om att jag skulle ta hans nycklar eftersom mina egna redan låg inne i lägenheten, i min väska, eftersom jag åkte hem med mamma och Conny från Uppsala och väskan låg i pappas bil. Hursomhelst. Två sekunder efter att pappa kört iväg inser jag vilket öde jag då tvingas gå till mötes - jag hade inga nycklar. Jag stönade förtvivlat likt en femåring brevid Hornstulls tunnelbanenedgång och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. (Det bör tilläggas att jag inte hade några pengar på mobilen.) Redan då började jag öva på hur arg jag skulle se ut när pappa dök upp och såg mig framför dörren - något som senare tog upp mycket av tiden i trapphuset. Förutom det spelade jag link2link, ett astråkigt spel på min mobil som går ut på att länka ihop rör. Ju mer tiden gick insåg jag givetvis att det förmodligen var lika mycket mitt fel att nycklarna glömdes bort, och var inte alls så arg när pappa väl dök upp.

Jag har faktiskt bara blivit utelåst två gånger på de nu 3 åren vi bott här. Det påminde mig om alla de många gånger jag faktiskt lyckades bli utelåst på Reimers...