Lite fin i kanten

Jag har kommit på att jag är nog rätt pryd. Ja. Alltså, vissa saker som väldigt många andra tycker är snuskiga - som handtvål t.ex, har jag inga problem med. Men idag när jag satt på t-centralens tunnelbanestation med alla fulla människor som hör till, i min väääldigt fina london-kjol, mina små petite-vita le coq skor, min hel-propra jacka och svindyra ipod fann jag mig själv sitta och rynka på näsan. Det var nämligen något halvfullt pucko som var väldigt hängiven åt att göra hela den där slänga-sig-in-i-selecta-maskinen grejen, för att någonting ska ramla av hyllan. Han var helt själv, och hade inga som helst problem med att åter och återigen slänga sig in i maskinen i hopp om lite gratis-krubb. Han tog till och med sats.

Visst, ingen tycker väl att det där är trevligt, men som relativt fattig, (på egen hand iaf!) arbetslös ungdom som mycket väl känner till arbetslösheten hos äldre och de skamlösa kostnaderna för studier borde jag väl kunna ha överseende och bara ignorera? Kanske le lite åt det hela? Nää, jag satt där och lät mig bli väldigt, väldigt irriterad bara för sakens skull. Till slut gick jag därifrån med rynkad näsa och insåg att jag nog brås en hel del på mina föräldrar.
Nu menar jag verkligen inte att mina föräldrar är några sura snobbar som fnyser åt folk som inte kan uppföra sig dagarna i ända - tvärtom! Jag anser mig ha relativt toleranta och omtänksamma föräldrar, men en irritations-gen + en stay calm-gen har definitivt förts vidare till mig. Utan att behöva spell-out vilken som kommer från vem. ;-)